Mer än bara röda läppar
När jag var yngre, minns jag så väl hur min mamma och mormor berättade en fantastisk historia för mig. De är en sann berättelse, om en humanitär handling olik någon annan.
Röda Korset grundades 1863 i Schweiz, med syftet att förhindra och lindra mänskligt lidande, skydda liv och hälsa, samt säkerställa respekt för varje människas värde. Som en av de mest framstående internationella humanitära organisationer, är Röda Korset renommerat över hela världen. I slutskedet av andra världskriget, fick Röda Korset i uppdrag att genomföra insatser för att rädda människor ur nazisternas fångläger. Min mormor, ursprungligen från Schweiz, har tidigare uttryckt hur svårt det var att veta, höra och se vad som pågick under det fruktansvärda kriget, hur skyldiga invånare i ett neutralt land som Schweiz kunde känna sig. Dock befann sig situationen inte långt ifrån landsgränsen, och det fanns ingen mening med att förneka vad som hade hänt, utan istället konfrontera utfallet, och visa på ett medmänskligt handlingssätt. Det var dags att hjälpa de som hade förlorat allt. Städer och byar låg i ruiner, men lika nedbrutna, om inte mer, var de drabbade människorna. Dock är det lättare att bygga upp ett samhälle igen, det är inte lika enkelt att bygga upp en individs livsglädje, med tro och hopp på mänskligheten på nytt.
Den 25:e februari publicerades en artikel under opinionsdelen i Sydsvenskan. Den handlar om förödelsen i Berger-Belsen. När de allierade kom till räddning vände sig det direkt i magen när de fick syn på liken och alla svältande människor. Fångarna vände sig generat bort. Snabba insatser fordrades för att rädda de överlevande. Man kan tänka sig att det mest basala en människa i behov behöver är vatten, föda, kläder, tak över huvudet och eventuell medicin. Läkare blev frustrerade då det istället hade anlänt ett stort lager med läppstift till koncentrationslägret, De hade dock inte förväntat sig att det röda läppstiftet skulle ha en betydande roll för de resterande kvinnorna.
Min mormor berättade hur ängslig hennes morbror August var, en läkare i Röda Korset, som skulle bege sig mot Berger-Belsen för att göra en insats. Han såg till att det mest nödvändiga var nerpackat, men var förbryllad över sammanhanget. Med kännedomen om vad som väntade, bad han sin fru om råd. Att rädda så många liv som möjligt, var det mest grundläggande. Men hur kan man få en människa att känna sig levande igen, som en riktig person, med lika högt värde som alla andra? Enkelt, svarade hon "ta med dig rött läppstift".
Kvinnorna sågs promenera runt med enbart en tygbit över axlarna eller låg i sängar utan lakan eller kläder. Men de alla hade rött läppstift. Det röda läppstiftet hade gjort dem till människor igen, de var inte endast ett nummer som var intatuerat på armen. Det röda läppstiftet gjorde innebar inga mirakel när det handlade om hur många människor som ändå miste sitt liv på grund av sjukdomar och undernäring, men det representerar något större än så.
De fick känna sig som de en gång gjorde, innan allt fruktansvärt inträffade, när de hade meningsfulla roller i sitt yrke och sitt liv, mammor, döttrar och fruar. Som faktiska levande individer med värde och integritet. Det röda läppstiftet stod för autonomi, empowerment och den fria viljan. Något som förlorades under misären i kriget.
Det röda läppstiftet är tidlöst, och symboliserar kvinnlig styrka. Det är fascinerande att både min mormor och mamma, som på något sätt inte är ytliga eller lägger allt för mycket tid på sitt utseende, aldrig skulle lämna hemmet utan rött läppstift. Möjligtvis, är det jag som börjar bära läppstift om några år. Inte för att jag är särskilt förtjust i det, men jag skulle med glädje och stolthet stå med alla kvinnor som fallit offer av en hemsk värld och mänsklighet, men vunnit tillbaka sin värdighet.
Källa: Avellan, H. (2006). När röda läppar räddade liv. Sydsvenskan, 25 februari.